Egen tid... Ja, då har man varit på sjukhuset och brytit ihop en stund då.. En del människor ser bara rakt igenom min fasad och då blir jag plötsligt så medveten om vad som egentligen hänt, hur jag egentligen hanterar det här och var det kommer leda mig om jag fortsätter så här.
Tänk att en människa som jag träffat tre-fyra gånger ser precis vad det är som händer med mig.. Att ja går på nån slags sparlåga.. Jag ler, fast jag gråter inombords. Jag försöker se fräsch ut fast jag känner mig som ett ras. Jag är glad och trevlig fast jag egentligen bara vill skrika rakt ut. Jag klarar allt själv och jag ber inte om hjälp.. Jag försöker vara superkvinnan. Jag vill liksom vara som jag tycker att alla andra mammor verkar vara.. Duktiga på allt, orkar allt, kan allt utan att fråga nån.. Jag ser ingen annan mamma som lämnar sin dotter på sjukhuset och går hem själv och sover.. Alla andra mammor verkar klara av stressen och pressen och allt som hör till.. men jag glömmer en viktig sak: JAG är inte "alla andra mammor".. Alla andra mammor har inte spenderat 5 månader på sjukhus med en dotter vars liv hängt på en skör tråd. Alla andra mammor har inte blivit så sjuka att dom nästan dött av sin graviditet..
Jag vet inte vad jag förväntar mig av mig själv. Men när till och med utomstående människor ser att jag ställer så orimliga krav på mig själv så att jag håller på att rasa samman, så är det nåt som inte stämmer..
Många saker jag gör är för att andra inte ska tycka att jag är dålig på nåt vis. Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag klarar det här! I mitt huvud så står folk på sidan om och väntar på att jag ska misslyckas. Dom visste hela tiden att jag inte skulle klara det, men jag ska bevisa motsatsen!!
Självklart så är det inte så!! Men jag beter mig som om det vore så. Vem är det jag vill bevisa nåt för??? Nä, dags att börja tänka logiskt, känna efter vad jag behöver och sluta bry mig så mycket om vad andra tror och tycker.. Ingen som inte gått i mina skor kan veta vad det innebär..
Inatt sover Denise på sjukhuset, jag tar en paus. En paus från ALLT!
AT
9 april 2012 20:21
Som jag skrivit så sjukt många gånger tidigare,
så tycker ja som säkert alla andra här inne att nk gör en helt fantastiskt jobb både du & Fredrik!!!
Men jag känner igen mig i att man ska vara så duktig utåt, aldrig vara trött, inte gråta, inte visa svaghet..men tillslut måste man pausa lite annars rasar världen.
Du gjorde helt rätt som tog sjukhuset till hjälp & gick hem själv, man måste sova annars går det inte alls.
Hoppas du får en skön sömn i natt..
Tusen tusen stärkande kramar!!!
Du gör en fantastiskt jobb, glöm inte det!!!!
Klara
9 april 2012 20:35
Tycker det är starkt av dig att ta en paus i natt! Jag och min sambo bodde "bara" en månad på neo med vår dotter men vi lät henne sova på barnsalen varje natt även efter att vi fick OK från läkarna att ha henne på vårt rum. Man är så utlämnad, trött och orolig och om vi missade lite av nattsömnen och sedan fick minsta lilla motgång så var hela dagen förstörd. Man har inte dom marginalerna! Har läst din blogg ett par månader nu och tycker att du är en alldeles vanlig, perfekt förälder för lilla Denise :) Kram!
Malin
9 april 2012 20:38
SÅ sant, och en värdefull insikt du fått idag. En klok människa sa till mej en gång att "vi jämför vår insida med andras utsida" dvs vi ser bara hur andra har det i ett utifrånperspektiv och vi missar hur det egentligen ser ut samtidigt om vi så håller på att jämföra med oss själva och allt som vi jobbar med. Lita på dej själv och din egen känsla och gå din egen väg! Kram
http://www.livetsbilder.blogspot.com
Nadine
9 april 2012 20:44
Har läst din blogg nu ett tag och jag tycker inte du är en dålig mamma på något sätt, alla behöver en paus, det är en styrka att kunna erkänna de! De kommer kännas bättre sedan när ni får hem eran prinsessa och det blir så normalt som möjligt. Förresten, vad är en bra och dålig mamma? Fortsätt som du gör för de kommer bli toppen!
Nadine
http://Nadine.vimedbarn.se
Josefin
9 april 2012 20:53
Jag har ingen aning om vad ni har gått igenom. Men jag kan föreställa mig hur de kan vara att gå igenom det ni gått igenom och har framför er.
Känner igen mig med tanken om att man vill vara superkvinna/supermamman. Jag är ensam med barnen (en 2,5 årig dotter och en son på 18 månader) varannan vecka när min sambo jobbar på annan ort. Då jag hade hembesök av BVC när sonen var född hände något liknande som du beskriver. BVC sköterskan såg att jag inte mådde bra. Och tipsade om att jag kunde sjukskriva mig så min sambo kunde vara hemma och vara föräldraledig. Nu behövde de inte gå så långt. Men hennes ord startade en tanke inom mig att man inte behöver vara en supermamma 24 timmar om dygnet. Nu väntar jag vårt 3e barn i slutet av maj. Hoppas att jag denna gång kan lyssna på min kropp och ta dagen som den kommer.
http://marrakeshblandannat.blogg.se
Lisa
9 april 2012 20:55
Du gör helt rätt! Efter allt det ni har gått igenom måste man ta en paus från det hela. Vara hemma själv och ta hand om både sig själv och varandra. Vi låg 4 månader på neo och jag var tvungen att sova hemma ibland för att orka. Vår son låg med cpap länge så vi sov inte med honom utan i eget rum på sjukhuset, men ändå var jag tvungen att sova hemma ibland för att orka. Det är ju så att man även ska orka när man är hemma och inte har backup från sjukhuset längre så därför måste man passa på att ta pausen medan man kan! Kram
Hanna
9 april 2012 21:31
Jag har inte varit med om det du går igenom men känslan av att alla andra är superkvinnor medan en annan "misslyckas" gång på gång. Det känner jag igen. Kramar i massor
http://hannafialotta.blogg.se
Anci
9 april 2012 22:16
Som "onormal" mamma vill man ju inget hellre än att vara "normal", precis som alla andra mammor man ser runt omkring sig!
Jag ska stanna hemma extra länge med Elise bara så att jag får känna mig "normal" , med ett "normalt" barn, göra "normala" saker som t.ex att INTE behöva väga varje vecka, INTE stoppa i ungen en massa medicin/inhalera flera gånger per dag, INTE besöka barnmottagningen i princip varje vecka, MEN fascineras över att hon växer och är lika stor som andra i samma ålder och inte få massa kommentarer "åh, vad liiiten!"... osv =)
Victoria
9 april 2012 22:23
Har läst din blogg i flera månader nu, känns som att jag känner dig :) men det gör jag ju inte, umgicks med Fredde för många år sedan när vi va grannar i Torvalla.
Jag måste bara säga att ni gör ett fantastiskt jobb!!!
Allt ni gått igenom, det skulle nog knäcka många. Förstår vad du menar med att hålla fasaden utåt så stark. Men försök att skita i det, för vem försöker man lura egenligen?! Med tanke på allt ni gått igenom vore det ju konstigt om allt bara va som för "vanliga" föräldrar. Har läst att du även har väldig värk ofta, men ändå lyckas du köra på i 180! Försök att ta all hjälp ni kan få, o vila när du kan, det kommer ni alla vinna på, du är ABSOLUT ingen dålig mamma för att du inte har lillan hemma eller sover där varje natt. Bättre att försöka vila o bearbeta allt innan hon kommer hem på heltid. För då har man inte mycket tid för sig själv. Det blev ett långt inlägg när jag väl skrev :) Har som sagt följt er lääänge..
Det jag ville säga va att du är OTROLIGT stark!! kan knappt föreställa mig vad ni gått igenom. Ens barn är det bästa man har, vet hur jag mår om mina är lite sjuka.
Se till o vila o ta hand om dig!! det vinner ni alla på :)
Kramar!!!
Yvonne Kvant
9 april 2012 22:39
Du måste nog se till dig själv och läka ut din oro. Som du säger så är du ingen vanlig mamma,all denna oro som har funnits där i 5 månader kan man inte bara blåsa bort sen ska man vara mamma oxå mens man bearbetar den. Denise kräver mer o mer av dig, hemmet får vara så länge, man kan inte vara pedant när man har ett så skört liv i sina armar hur gärna man än vill. Det är bara du som ser det andra bryr sig inte om lite skit, gör som min son: döp dammråttorna och vårda dom ömt, sov när du kan det gör dig stark.Jag är själv där men jag har inget litet barn att ta hand om utan en älskad man som tar hand om mig men det är jobbigt ändå tar en dag i taget. Kram från mig.
Sofia
9 april 2012 23:11
Du måste försöka be om hjälp det finns nog ingen mamma som orkar allt helt själv. jag har själv aldrig vågat be om hjälp min dotter är år och jag känner mig fortfarande grymt stressad men nu när jag ber min sambo om hjälp så hjälper han mig några gånger men det känns fortfarande som att jag gör det mesta själv. kämpa på jag vet att det första halvåret är jobbigt med dåligt sömn så man vill krypa på väggarna men det går över. Sov så gott inatt stor kram till dig underbara Lisa
Sofie - Mamma till två små
10 april 2012 11:14
Kan aldrig helt förstå eller ens komma i närheten av det ni går igenom men något jag lärt mig som mamma är att det starkaste man kan göra är att be om hjälp och att inse när man behöver en paus. Att våga be om hjälp är inte ett tecken på svaghet, tvärtom. Det kräver stor styrka och stort mod!
http://lillgarden.blogg.se
linda - en vimsig mamma
10 april 2012 19:42
du måste ju också få vila dig så du orkar vara stark för lilla Denise!!Går man på sparlåga för länge så barkar allt samman och det får det väl ändå inte göra nu när ni hela familjen kämpat på så länge! Ni får eran belöning sen! kram
http://holen666.blogg.se
Björn
11 april 2012 06:22
Det är lätt att känna igen sig i vad du skriver - att visa sig stark för omvärlden är kanske det man tar till som försvar för att inte släppa för mycket på sig själv, inte släppa in och ibland till och med att inte behöva känna hela tiden. Sen finns det tillfällen då man släpper det mesta. Som jag gjorde senaste när jag gick och pratade med Levi själv, eller här http://www.ettsaknatbarn.se/pussar-till-dig-levi/.
Ibland behöver man det!
http://www.ettsaknatbarn.se
Ja ibland har man verkligen otur. Har varit frisk länge nu och var inte alls orolig för att börja jobba.. Och så får jag ett bett av något slag.. Som växer och växer och till slut kan ja inte sitta på ena skinkan (där bettet sitter) . Slutade med...
Igår!!! Det var längesedan jag skrattade så fruktansvärt mycket. Dom är ju helt sanslöst roliga mina Småstads-grabbar! Jag bara älskar dom. Det var inte så mkt att fundera på när man hörde att dom skulle hit. Hade docl gärna stann...
Sommar än en gång! Känner mig glad och lycklig och full av hopp idag! Det har varit ett tufft år och jag har inte riktigt fått ordning på alla bitar än, men är på god väg.
Hej jag heter Lisa, och jag är en beroende! Ja, så presenterar jag m...
Tror ni den här lilla tjejen lägger sig lycklig ikväll? Första ridturen En bra dag med hundar hästar och kaniner. ...
