Ja då har man fått dagens dos av nerver, tårar och hjärtat i halsgropen! Jag gick iväg en sväng och käkade lunch och tog mig en promenad i snöyran.. När jag kommer upp på avdelningen igen så ser jag en massa folk i vår sal.. Röntgenpersonal och röntgenapparaten HOS DENISE! Vad är det nu då?? Jo, hon hade gjort en dipp, och efter det så räknade dom hennes andetag och upptäckte att hon andades över 90 andetag/minuten.. Det brukar kunna vara ett tecken på att något är fel, så det togs infektionsprover, blodstatus, blodgas, och en lungröntgen.
Gissa om jag drogs tillbaka till allt som hände förra gången vi var på väg att flytta? Jag tog upp Denise i famnen och satt i fåtöljen och höll henne hårt tills vi fick provsvaren. Infektionsproverna var NEGATIVA! Då brast det och jag började gråta (som vanligt) Jag blir ju så rädd!!! Lungröntgen visade inget heller, men man fortsätter hålla koll på andningen.. Hon kan ju ha ont nånstans också. Ont i magen kanske? Jag hade nästan glömt hur fort det kan gå, hu fort det kan vända, hur fort hoppet kan slitas ifrån en. Nu var det ju ingenting, men det blev en kraftig påminnelse att inte ta någonting för givet!
Älskar dig över land och hav!!
Sanna
16 februari 2012 17:20
När får ni åka hem ? <3
Lisa
16 februari 2012 17:29
På Måndag är det tänkt., Så nu hoppas vi verkligen att det inte händer något innan dess!
Maria R
16 februari 2012 17:20
vet hur det är att vara i dina skor, Är sååå jävla jobbigt att fara mellan hopp och förtvivlan och inget veta. att villja och hoppas på det bästa när man är evigt rädd för det oväntade som kan hända.
Jag hoppas ni får komma "hem" snart, för det gör otroligt mycket att vara på hemma plan och man får en annan energi.
kramar till eran lilla familj
Lisa
16 februari 2012 17:28
Ja, det är en fruktansvärd terror för psyket. Va enkelt det vore om man bara kunde stänga av alla känslor.. men det går ju inte!
Sara H
16 februari 2012 19:25
Fy så otäckt det måste ha varit, att gå iväg för bara en liten stund och sen komma tillbaka och se att det är full rulle hos lilltjejen.. huvva! Skönt att det ser bra ut även den här gången. Jag hoppas verkligen att ni får komma "hem" på måndag.
Sen måste jag bara få säga att det är så sjukt svårt att förstå hur fruktansvärt liten Denise måste vara. Jag ser på bilder där du håller i henne att hon är liten och jag vet ju att de är små men ändå är det svårt att förstå.
Fortsätt kämpa på som du gör, du gör ett bra jobb!
Kram
http://sarajohannaholmstrom.blogspot.com
Åsa Åkerlund
16 februari 2012 19:47
Önskar er lycka till ! Även om jag inte känner er så gråter jag en tår varje ggn jag läser att det är jobbigt för er. Råkade hitta bloggen för en par månader sen och måste läsa flera ggr per dag hur ni mår. Som förälder förstår jag känslorna till ett barn, dock inte hur det känns att ha dem sjuka! Många varma kramfors kramar till hela familjen!!
Monika
16 februari 2012 21:01
Hejsan hela familjen!
Först och främst: Grattis till er dotter! Hon är världens sötaste!
Jag har hängt med här på din blogg läääänge nu, men aldrig gett mig till känna...förrän nu!
Jag följer din blogg med skräckblandad förtjusning:S
Jag har nämligen gjort en liknande resa som ni har gjort och gör, det var för 4 år sedan.
Vi spenderade också tid på Barn4 och fick sedan åka vidare till vårt hemsjukhus.
Jag vill bara säga att jag vet hur det är att åka på denna bergochdal-bana du blivit satt på mot din vilja, utan en chans att kunna kliva av...en bergochdal-bana som är rätt så lång och ibland gör tvära kast, men du kommer till slutet så småningom. Där kommer Du att kliva av bergochdal-banan med din dotter tryggt på din arm, hand i hand med din man/sambo.
Fortsätt va den du är, ge dig själv tid. Det tar tid att läka det du går igenom, men plötsligt en dag så har tiden bara gått och såren bleknar.
OM du vill så finns jag här, (jag har mitt barndomsställe inte långt från Ö-vik:)) du får gärna min mail om jag kan va till nån hjälp på nått sätt genom mina erfarenheter och upplevelser.
Skickar massor med kraft och energi till dig och din familj.
Önskar er all lycka på vägen.
Lisa
16 februari 2012 21:26
Tack så mycket för värmande ord! Det här MÅSTE få ett lyckligt slut!
Carrie
16 februari 2012 22:53
Men gud, stackars liten och stackars er. Det är SJÄLVKLART att det måste få ett lyckligt slut, om ni med tur får åka hem på måndag. Denise är en överlevare, det måste hon bara vara. Söta, tuffa lilltjejen. Ta väl hand om varandra.
Många STORA STYRKEKRAMAR till er.
http://carriecarrie.bloggplatsen.se
Cecilia
17 februari 2012 20:10
åhh du milde, råkade bara klicka in mig och jag har nu läst hela sidan och kommer klart att följa denna bloggen för att få lite uppdatering om vad som sker med er. Hoppas att allt kommer bli bra
syrke kramar till er
http://taingenskit.bloggplatsen.se
Madde
18 maj 2014 20:26
Hej hej! Jag hittade din blogg igår och har läst så mkt jag har orkat, är inte färdig ännu ;) När jag läser er resa med lilltjejen är det som om jag läser något som jag själv har skrivit. Vi fick tvillingar förra året som föddes 29+4 745g och 1210g. Vi blev kvar på sjukhuset i 4,5 månad. Så när jag läser om all oro, syredippar, känslan i kroppen när massa sjukhuspersonal står vid kuvösen när man kommer in till salen, hjärtklappningen när okänt nummer ringer, oro vid varje röntgen, alla tårar..ja precis allt du beskriver känner jag igen så väl. precis som du skriver så varje gång vi skulle flyttas till en annan avdelning eller annat sjukhus blev vår lilla kille dålig..det slog aldrig fel. han fick oxå stomi och opererade ductus och tre blodförgiftningar men dom är starka våra små <3
jag har inte hunnit läsa hur ni har det idag men har sett bilden på er så söta prinsessa. Härligt att se!! Hoppas allt är bra med henne!! Kram på er