★ 399 gram ★

Direktlänk till inlägg 7 februari 2012

Utvilad

Av Lisa - 7 februari 2012 07:45

God morgon! VERKLIGEN! Känner mig helt utvilad. Jag sover nog varken djupt eller gott i sängen på anhörig boendet, det förstår jag nu! Klockan är inte ens åtta och jag har redan hunnit med en morgon prommis, ett litet träningspass här hemma, dammsugit och plockat lite, och nu även ringt det fruktade samtalet för att höra hur min dotter mår.. Hennes natt hade varit helt okej! Inga konstigheter, inga dippar och dom hade tränat ur henne en timme igårkväll och det gick hur bra som helst!Jag och Fredde tittade på Sofias änglar igår och jag släppte fram en och annan tår och konstaterade att det finns dom som har det värre än oss! Usch så hemskt, jag ska börja följa hennes blogg , helt klart! Jag låg och grubblade och funderade en massa igårkväll och försökte luska ut varför allt känns helt annorlunda helt plötsligt.. JAG är annorlunda, vissa saker känns jobbigare, jag har konstiga tankar och jag känner mig så trött! Det enda jag kom fram till var att det hände något med mig när Denise fick den här senaste infektionen. Jag vet inte hur man ska förklara det, men jag tappade något. En bit av mig själv, en bit av glädjen, en bit av mitt framtidshopp.. Något hände, och nu känns allt så mycket tyngre. Känner faktiskt att om det inte vänder, så kanske jag måste fundera på om jag behöver lite hjälp.. Jag kanske behöver äta anti depressiva. Eller något sånt.. Hur som helst så känner jag mig tyngre och tyngre i sinnet och det känns inte bra. Men det är ju tur att jag märker det själv i alla fall!

 
ANNONS
 
Ingen bild

Yvonne Kvant

7 februari 2012 08:33

God morgon på dig. Det är ju inte underligt att det kan vara tungt ibland,"när ska det bli normalt igen" den tanken kan nog snurra i huvudet flera gånger.Normalt blir det ju aldrig eftersom ni har en lite,liten flicka att ta hand om som kämpar på så det knakar i väggarna.Ibland kan jag ha en känsla som kommer "hur mycket ska jag behöva ta, lägg lite till på mina axlar (ironi) för jag står ju fortfarande upp" sen helt plötsligt så löser det upp sig och blir hur bra som hälst.Jag tycker inte att det är fel att ha någon att prata med som är utomstående som inte måste engaskera sig på djupet.
Men är det inte konstigt vad man orkar, man står där utanför och tittar på detta lilla liv och tänker,om jag har det som jag har det hur har då mitt barn det. Jag känner så mycket med dig och försöker trösta i dina svåra stunder fast jag inte känner dig igentligen utan bara som en medmänniska. Jag kan bara säga att det kommer gå vägen. Sänder en BAMSE kram till er tre.

 
Ingen bild

laila

7 februari 2012 09:11

Hej..skönt att du får sova o känner dej utvilad..o lilla Krigar Prinsessan växer så de knakar :)De e jättebra att du känner själv att något kanske måste göras..har du ätit antidepp tidigare, eller annan medicin(tänkte bara för vi e ju med i samma "flick-grupp" på fejjan :)kram..

 
Ingen bild

Helena

7 februari 2012 09:19

Har du någon att prata med, alltså någon professionell? Alla gillar ju inte att gå och prata men jag tror att det kan hjälpa dig och att det kanske räcker med några gånger för att komma ur svackan.
Skönt att lilltjejen mår bra!:-)

 
Ingen bild

Josefine-mamma till prematurkille

7 februari 2012 09:27

Min prins är 4,5mån okorr nu. O jag e fortfarande inte mej själv, fast vi "bara" va inlagda 5v. Jag gråter för småsaker o så fort jag får chansen att gråta till nått på tv så totalt storbölar jag! Jag känner mej totalt misslyckad som inte ens klara av att vara gravid o skydda min bebis i magen i 40v ( nått som alla kvinnor ALLTID klarat av)
Jag förnekar att det vi varit med om faktiskt va så in i helvette jobbigt o att faktiskt både jag o min prins kunde dött! När jag pratar m folk så "jo men allt gick bra,det känns bra. Blablabla" jag vill inte folk ska tycka att jag bara klagar o tar all uppmärksamhet..
Men du o din blogg har fått mej inse att det e ok att inte alltid va så jävla stark o orka. Att man får klaga o tvivla på sej själv. (menar det inte som nått negativt)
Jag tycker du gör helt rätt som åker hem o vilar upp dej ibland. Jag gjorde det inte o jag e knäckt nu när vi e hemma ist.
Nu vart det långt o säkert felstavat o osammanhängande men svårt från iphonen.

Vet att ni inte har nå annat val men, fortsätt kämpa, snarare än ni tror ligger ni hemma o myser m Denise
Styrkekramar till er

 
Ingen bild

Elin

7 februari 2012 09:45

Hej!
Tycker ni är så fruktansvärt duktiga, bli så imponerad!

Jag går på antidepressiva sedan 2 år tillbaka (är 20 år nu) och gick också då diagnosen adhd, sen dess har jag gått på KBT, som har räddat mig och det är de bästa jag har gjort! Jag är en helt annan människa och har fått så mycket styrka och hjälp med hur jag ska hantera vardagen! Hur stolt man än är så ska man våga fråga om hjälp, bara det är en styrka!
Är det något du undrar så får du gärna kontakta mig om Kbt eller antidepressiva :)
Jag läser din blogg varje dag för ni inspirerar mig med er kämparglöd!

Massor lyckosparkar från mig och vovven

 
Elin

Elin

7 februari 2012 09:48

Ja det är tur att du känner av det själv, jag har ätit antideppmedikament i många år nu och det har hjälpt mig väldigt mycket, inget lyckopiller är det men det hjälper en att komma upp i en nivå som är okey en nivå som gör att man kan hantera det som är jobbigt lite bättre, man får ett bättre lugn såklart är det olika hur man reagerar på medicin men så klart värt att testa om du känner att du inte fixar att komma upp ur gropen själv.

http://livtaget.blogspot.com

 
Malin

Malin

7 februari 2012 09:54

Får ni ingen hjälp med krishantering via sjukhuset? Ni är ju ständigt utsatta för HÖG stress - bara att få barn på det sättet och i den tiden ni fick är mer än nog - att ständigt leva på helspänn och frukta det värsta, självklart tar det på både kropp och själ! Kräv samtalsstöd via sjukhuset på en gång i första hand!
Kram

http://livetsbilder.blogspot.com

 
Ingen bild

Maria

7 februari 2012 09:55

Ursch då!! Att du känner som du gör alltså... :-( Men inte så konstigt kanske. Dålig med sömn kan ju knäcka den starkaste. Används som tortyrmetod många gånger har jag läst... För att bryta ner. Dels det och alla era dalar i karusellen tar ju helt klart på den inre energin. Och efter att ha "fallit" X antal gånger blir det ju tyngre att fortsätta upp mot toppen. Har själv just trappat ur en "lyckokur" så jag har varit "down there" och är väl medveten om att man ibland måste ta till det men nå snabba uppåttjack är det ju inte tal om....
Såklart kommer du att förändras av den här resan. Ingenting blev ju som ni tänkt er! Bara det att bli mamma är överväldigande och sen att få ett så för tidigt fött barn måste vara övermäktigt!!! Att stunder med tunga, mörka perioder måste ju vara ganska normalt om inte LIVSNÖDVÄNDIGT för att ta sej ur och då förhoppningsvis stärkt av motgångarna. Ha tålamod, ge inte upp och rid ut även det här. Är ganska säker på att du besitter den kraften ELLER hittar den! ;) Ni är förmodligen SNART på hemmaplan, då får du sova oftare i din egen säng, energin kommer tillbaka. ALLT kommer att bli så mycket "smidigare".
Menar nu absolut inte att söka medecinskt hjälp är att ge upp utan en styrka att ta tag i saken. Tror dock inte att det är dags för det riktigt än med tanke på dina sömnproblem och den FÖRHOPPNINGSVIS korta downperiod du hamnat i. Låt allt sjunka in och se tiden ann - du har kraften inom dej!!! Skulle det sen visa sej sitta i vecka efter vecka TROTS att positiva förändringar sker - eller att det aldrig verkar vända - så måste du se till att få hjälp SÅKLART!!!!
Hoppas du inte ser detta som en moralpredikan utan lite pepptalk bara. ;) Hyt åt mej om så är fallet!!! Den "gamla" Lisa är ett minne blott, fram kommer en "ny" att blomma fram, efter ett sånt här trauma, ja man kan du kalla det så, blir man nog sej aldrig mera lik. Jag tror att du kommer att komma ur det här TUSEN GÅNGER STARKARE och helt säkert med en helt ny livssyn och fått nya normer. Du kommer att ha mognat i förtid så att säga UTAN att ha fått gråa hår och rynkor! ;)

Idag när jag åt frukost lyste solen in genom fönstret, kände värmen från den. Så det finns HOPP, hopp om en ljusare framtid! Försök se glädjen i det lilla, sug åt dej allt det som får dej le, låt ingen och inget trycka ner dej! Styrkekramar i massor till er allihopen!!!!

 
Ingen bild

Linda

7 februari 2012 09:57

Hej!
Kul att du gillade kläderna :)
Skönt för dig att få sova och känns dig lite utvilad!
Med våra två små tyckte jag dom sista veckorna var dom allra jobbigaste. Bröt ihop flera gånger om dagen vissa dagar. Mina var ju inte lika tidiga som Denise men vi var ju ändå en stund på neo. Den ena tjejen togs sig aldrig ur cpapen.. Vi tränade ur och det funkade bra och så togs den bort och hon fick saturationsdippar efter några dagar :(. Sådär höll det på flera veckor. Det var hemskt för man började känna lukten av hemgång och då var bakslagen så otroligt tuffa! Men det dom sa till mig som kändes så skönt var att det kan hända många framsteg på bara några dagar. Om man kommer ut cpapen men inte fixar det riktigt då kan det vara helt annorlunda efter några dagar.
Din tjej måste ju ändå gjort en helt otrolig resa. Vara född i den veckan och vara där hon är idag är helt otroligt! Men förstår att det kändes väldigt tufft när hon fick sin infektion!
Fokusera på att när våren kommer och när solen tittar fram då är ni säkerligen hemma. I den här kylan vill man ju ändå hålla sig inomhus. Även om jag vet att det inte är samma sak..
Ta hand om dig!
Kram Linda

 
Ingen bild

Kertsin

7 februari 2012 10:09

Man blir en helt annan människa av att gå igenom något sånt här, en annan syn på livet. Du kommer finna glädjen igen och hoppet om framtiden, ge det lite tid, ditt liv blev ju dock helt annorlunda bara för några månader sen. Att du har "lyxen" att kunna åka hem en natt eller över dan ska du utnyttja, det laddar batterierna på många sätt. Njut idag hos frissan och njut ännu mer då du träffar Denise igen:) Kram på er.

 
Ingen bild

Ewe

7 februari 2012 10:33

Antidepressiva..? Nä, Lisa. Jag tror du ska tala med någon professionell, eller varför inte leta upp en grupp som gått igenom detsamma som du gör just nu?
Får känslan av att antidep tränger undan de "mindre trevliga" känslorna, istället för att Du tar tag i dem och låter dem komma upp till ytan. När du har bearbetat dom känslorna, då kommer det kännas betydligt bättre.
Hoppas du förstår vad jag menar ;) Jag tror på dig! Du är en riktig jävla kämpe! Pussa Denise från mig och Nino <3

 
SjungandeMamman

SjungandeMamman

7 februari 2012 11:25

Vad tråkigt att det blivit så! Känner igen det där för jag märkte några månader efter förlossningen att jag blev mer och mer ledsen och tung i sinnet.. Jag gick hos mödra- & barnhälsovårdens psykolog och det var guld värt! Kan kanske vara värt att prova?

Kram

http://sjungandemamman.blogspot.com

 
Ingen bild

Lina

7 februari 2012 12:21

Hej! Jag måste bara säga att jag känner igen mig i det du beskriver. Att du tappat en bit av dig själv. Kände ungefär så när jag fick missfall för ett och ett halvt år sen. Men kunde inte sätta ord på det då.. sen, ett år senare, när jag hade blivit gravid igen fick jag panikångest för att jag gick och hade sånna tankar.. Läkarna frågade om jag hade fått nån hjälp med bearbetning av missfallet men det hade ingen sagt nåt om till mig..
Så mitt råd är att prata med nån! Även fast det känns fånigt.. En blogg är säkert bra(och din speciellt), men att få prata av sig med någon som är kvallifiserad är faktiskt jätteskönt!
Tack för en underbar blogg iallafall!
MVH
Lina

 
Ingen bild

Carin

7 februari 2012 14:37

Det är en styrka i sig att söka hjälp, gå inte och dra på det förlänge<3 Det kan ju aldrig bli sämre för att man testar...

 
Ingen bild

Katja

7 februari 2012 21:40

Oj vilken duktig tjej ni har och vilka fina föräldrar Denise har! Att du kan skriva här på bloggen att du inte alltid mår så bra är jättebra. Är man inne i något jobbigt är det otroligt viktigt att kunna prata om det och inte bara hålla det inom sig.
Jag tycker du ska prata med sjukhuspersonalen, de vet säkert var du kan få hjälp. Att få prata med någon professionell är bra och den kan också avgöra om du behöver ta medicin ett tag. Det är bättre att ta tag i det för tidigt än för sent, det blir en tyngre väg om man väntar för länge. Det kan också vara skönt att få prata med andra som fått barn mycket för tidigt och som nu kommit längre och kan hjälpa dig med sina erfarenheter.
Du är en underbar mamma för lilla Denise, sköt om dig!
Kramar

 
Ingen bild

Maria

7 februari 2012 22:31

Vänd dej till kuratorn om hjälp, är inte samtalen med henne tillräckliga så kan hon säkert "guida" dej vidare. När jag och exet gick hos kurator på barn, så erbjöd hon då psykolog hjälp men vi tyckte att träffarna med henne räckte. Det var en annan men de borde ha samma vägar att tillgå. KRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lisa - 8 juni 2016 15:54

Ja ibland har man verkligen otur. Har varit frisk länge nu och var inte alls orolig för att börja jobba.. Och så får jag ett bett av något slag.. Som växer och växer och till slut kan ja inte sitta på ena skinkan (där bettet sitter) . Slutade med...

Av Lisa - 5 juni 2016 22:34

            Igår!!! Det var längesedan jag skrattade så fruktansvärt mycket. Dom är ju helt sanslöst roliga mina Småstads-grabbar! Jag bara älskar dom. Det var inte så mkt att fundera på när man hörde att dom skulle hit. Hade docl gärna stann...

Av Lisa - 1 juni 2016 20:36

Sommar än en gång! Känner mig glad och lycklig och full av hopp idag! Det har varit ett tufft år och jag har inte riktigt fått ordning på alla bitar än, men är på god väg.     Hej jag heter Lisa, och jag är en beroende! Ja, så presenterar jag m...

Av Lisa - 19 februari 2016 19:29

Tror ni den här lilla tjejen lägger sig lycklig ikväll? Första ridturen En bra dag med hundar hästar och kaniner. ...

Av Lisa - 17 februari 2016 07:45

Hej på er! Det var längesen jag visade mig här, men nu kikar jag in och bjuder på en låt som jag gjort..  Eller.. texten har min syster skrivit och den handlar om mig. Melodin har jag gjort. och det är jag som står för sång och gitarr     https...


11-11-14 föddes en krigare i vecka 23! Här kan ni läsa om vår Neo-resa och livet som prematurmamma. Jag delar även öppet med mig om hur livet kan se ut ur en missbrukares ögon, och min kamp mot att få den hjälp jag behöver för att bli hel igen!

Instagram

 

 

 

 

        

Mer läsning

Denise,Lova,Mi-Rakel

   

 

 

 

 

 

  

 

 

Prematur Bloggar

Kategorier

399 gram

     

 

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29
<<< Februari 2012 >>>

SLE bloggar

Min&Syrrans låt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se