Victoria

19 januari 2012 22:42

Alla kan inte allt, men du är jätte stark som kämpar på !
Jag följer din blogg och tycker du är jätte stark !!
Kämpa vidare och du är en underbar mamma det är bara jobbigt just nu. kram <3

Suss

19 januari 2012 22:45

Du är inte ensam med de känslorna, det är många som delar dem med dig, och som beskyller sig själv även fast det sunda förnuftet säger annat. Kram till er!

Amanda

19 januari 2012 22:55

Den känslan sitter fortfarande kvar och det är 10 månader sen min flicka kom till världen. Gråter fortfarande när jag ser förlossningsprogram där kvinnor föder vaginalt, och här sitter jag som inte kunde...Men i ärlighetens namn vad spelar det för roll egentligen varken du eller jag kunde, Det viktigaste är att de finns hos oss och mår bra! Men känslor är svåra att övervinna ibland, men som sagt det som förmodligen både du och jag ser som ett misslyckande ser andra som mirakel! Styrkekramar till er!

Bisan

19 januari 2012 22:57

Tror absolut alla mammor kan känna så om inte graviditet & förlossning går enl boken.
Jag kände mig först bara som halvmamma då det blev snitt .

Du har nog precis normalt känsla om detta

//kram

Ing-Britt

19 januari 2012 23:12

Du duger! Vad är normalt och vad är rätt? Tror nog att det känns lika för de flesta som inte klarat det "normala". Jag blev snittad och ibland kommer tanken över mig att jag aldrig fick föda vanligt, eftersom jag bara har ett barn. Och du Lisa, den tanken kommer över mig fast Jessica fyller 21 år den 5 feb. Visst är det väl lite komiskt :) Hon är så söt din lilla Denise, måste få se henne på riktigt när du hälsar på i stan. Många kramar.

Mia

19 januari 2012 23:18

Hade också de känslorna och tankarna ända tills jag nu födde mitt andra barn fullgånget och vaginalt :) då släppte de värsta tankarna.. Jag kan bära ett barn fullgånget :)
Kämpa på, du är stark!!!!!
Kram

aleks

19 januari 2012 23:42

Jag följer din blogg och du är så sjukt stark kan jag säga. Jag har stött på många i mina unga år som kämpat och visat sig starka, jag har själv kämpat för att bli stark efter ett förlorat barn (jag vet att jag är ung och det borde inte hänt), det var det jobbigaste någonsin.Men jag kan inte jämföra min styrka mot din, jag är sjukt stolt över att du har hoppet kvar, tror inte det är många som skulle klarat det du går igenom. Gå efter mitt motto. " allt blir bra en dag" :) Kram

Rebecca

20 januari 2012 00:02

Jag förstår precis vad du menar. Jag kommer på mig själv med att inte titta folk i ögonen när jag berättar att jag fick havandeskapsförgiftning för att jag skäms. Jag känner mig dålig och misslyckad. Jag hade jättesvårt att acceptera att jag var sjuk även efter förlossningen. Ville vara vara frisk och stark. Jag klagade aldrig trots vansinniga frossningar, svettningar och smärtor för jag ville inte erkänna att det var något fel på mig. Jag mådde skit för att blodtrycket inte gick ner som det borde, men inte på grund av trycket utan för att jag kände mig dålig. Jag tycker det är jobbigt när folk tror att Elise är nyfödd och jag måste säga att hon är två månader och att hon är/var liten för att min kropp inte fungerade som den skulle.

Förnuftet säger en sak och hjärtat något helt annat. Jag vill ge mitt barn dom bästa förutsättningarna men jag klarade inte ens av att ge henne den näring hon behövde i magen för att kunna växa. Det är jobbigt att älska någon mer än livet självt.

Sara k

20 januari 2012 01:17

Jag har alltid haft dom känslorna oxå, fast båda barn är fullgångna. Förlossningen med Kevin tog över 72 timmar och slutade med akut snitt.. Samma med Alma.. Fast inte akut. Jag har fått konstaterat att mitt bäcken är för trångt.. Och det kan jag känna som ett misslyckande som kvinna..
Men på någotvis slutar jag alltid dessa tankar med att tänka;
Det blev som det blev för barnens bästa, hade jag inte fått blivit akutsnittad med Kevin kanske han inte funnits idag..
Och att mina barn lever, är viktigare än min stolthetskänsla!
Denise är så söt och hon finns hos dig! :) det är tackvare DIG och Fredrik:) ni skapade ett liv.. Och Denise är beviset! Var stolt..
Kramar

Nienna

20 januari 2012 01:26

Du är inte ensam om att tänka sådana tankar. Jag känner mig snuvad på graviditeten, fick inte gå hela vägen. Även om vissa saker hade varit jobbigt med att gå hela vägen (att vara som störst mitt i högsommaren tex) så känner jag mig ändå ledsen och lite bitter över att jag inte "klarade" det. Jag hoppas att det "går över" längre fram, sonen är ju trots allt "bara" 7,5 månad ännu. Men samtidigt kanske det är okej att ha de tankarna? Vi har inte upplevt allt som man "ska" uppleva och då kanske det är okej att vara ledsen över det, men det är aldrig ens fel att det blev så. Det är inte ditt fel! Det är nog viktigt att komma ihåg.

Anna

20 januari 2012 05:25

Det är 5,5 månad sen min lilla pojk bestämde sig för att det var alldeles för tråkigt i magen... 9 veckor för tidigt väcks jag mitt i natten av att vattnet gick... 10 timmar senare hade jag fött världens finaste lilla kille. Jag fick visserligen en "riktig" förlossning men jag fick ju inte upp mitt barn på bröstet utan fick se dem springa iväg med honom... Hela tiden klandrade jag mig själv för att jag inte kunde ha honom kvar i magen som normala mammor... Jag var ju inte ens sjuk... Det var helt enkelt dags. Kan fortfarande känna så ven om jag vet att jag inte kunnat göra något annorlunda. Jag hade helt enkelt en väldigt bestämd och otålig sob

Anna

20 januari 2012 05:30

Fortsättning på förra inlägget..råkade trycka på skicka..

Jag har helt enkelt en bestämd och otålig son... Drag som även syns i hans personlighet nu. Hungrig blir han på två röda och en blå, och då ska han ha mat på en gång..helst alldeles nyss. *s*

Hur som... Jag tror att känslan som du beskriver är ngt de flesta neomammor upplever... Det gäller bara att fokusera på vad som är viktig just nu..och det är att finnas där för sitt barn.

Hannele - mamma till två prinsar

20 januari 2012 06:36

Jag är ingen prematurmamma men jag ar har varit nära några ggr att blivit det för att min äldsta och yngsta barn ville komma till världen tidigare än planerat eller ja den yngsta ville nog komma mer ut till världen men allt hann ju stoppas, tack och lov!

Men att känna sig dålig osv förstår jag att du gör trots att jag har inte samma situtation som dig men när jag snittades första gången med min äldsta så kände mig besviken på mig själv att JAG själv inte kan föda ut ett barn trots att jag är en kvinna och man misstänkte ju varför jag inte kunde göra vid det tillfället (har ju fått reda på varför jag inte kunde det) men ändå så kände jag mig besviken men idag så känner jag inte alls samma känslor när jag fick smälta allt.
Det finns många saker som jag har känt mig besviken på som tex förlossningsdepp som jag fick med mitt första barn, det känns som jag missade en del av hans bebistid för det..fast jag vet att det inte är mitt fel att det blev så. Alla kan få förlossningsdepp men ändå..
Som mamma vill man vara bäst för sitt barn eller? men jag tror även att man blir besviken och misslyckad är för att man har för höga krav på sig själv just för att man är mamma, man vill sitt bästa för sitt barn men man får tänka också på att även att det är tillåtet "att misslyckas" nu menar jag inte att vi har gjort det utan mer att det går inte alla ggr som man har tänkt sig men vi är dom bästa mammorna för våra barn ändå!

Du är en otroligt stark mamma, jag beundrar dig så himla stort skaru veta! :) Och ja det är normalt att känna sig misslyckad osv men tänk på att allting skedde av en anledning, okej kanske inte en jätterolig anledning men försök se på den ljusa sidan trots att den inte är så underbar direkt att se sitt eget barn med slangar och grejer men ändå..
Kram

fante

20 januari 2012 07:20

Storebror föddes ju så sent som i v. 35+4 (jag sattes igång då jag fick HELLP, kunde föda vaginalt, var inte alls lika sjuk som du även om jag var sjuk) men jag har fortfarande dåligt samvete och känner mig usel över att han föddes för tidigt. Han blir fem i vår ... Och jag tycker fortfarande att det är obehagligt att läsa alla sjukhuspapper. Och jag anklagar mig själv. Men vad kunde jag ha gjort? Inte valde jag ju HELLP ...

Sunnie

20 januari 2012 07:23

Jag förstår din känsla. Mina barnmorskor har sagt att jag är gjord för att föda barn. Jag har haft tre enkla graviditeter och tre snabba och enkla förlossningar. Men det är lååångt ifrån klart efter det. Jag har fått känna mig "misslyckad" senare i livet. Då det visar sig att jag har en son med en ev kombinations diagnos som ADHD och det vi kallade för Aspbergs. Inte nog med det visar det sig att han har Klippelfeilsyndrom....I flera år och fortfarande idag då diagnoserna inte är 100% fastställda känner jag mig som ett misslyckande. Det finns böcker forskningar och människor runt om som säger att diagnoser finns inte bara dåliga föräldrar. Jag vet att det inte är så men min hjärta vill inte alltid lyssna. Såå stå på dig och övertala ditt hjärta att du, bara du vet och kan. <3

Birthe

20 januari 2012 07:27

Det är en vanlig känsla :) Den mildras med åren men visst känns det lite fortfarande efter att min "lille" född i v 28, 1420g stor föddes för snart 28 år sen!Han är idag en stor stark man, med fru och barn :) (överlevnadsgränsen låg då vid 28v, några barn födda tidigare hade överlevt men de var få)
Fastän jag fått ett barn tidigare i v41 och och fem efter honom så kännns det lite. Nu efteråt så är jag glad över att jag fått vara med om även det. Jag tror att det ger en större förståelse för livets mirakel.
All kärlek till er. Du klarar mycket mer än vad du tror!

Jessica

20 januari 2012 07:54

Läser din blogg varje dag.
Vet precis hur du känner, tror de flesta prematurmammor känner precis så här.
Är själv mamma till en son som kom i vecka 33+2 och även fast det hela gick jättebra så har det varit jobbigt.

Om du inte redan har läst den kan jag rekomendera "Våga älska? Om att bli förälder till ett förtidigt fött barn." av Tina Wiman

Carin

20 januari 2012 07:55

Känner igen mig i dina känslor, kände mig också totalt misslyckad....men man får försöka vända på det, kanske inta alla andra klarat av det du gör nu. Du är en bra mamma<3

Tanna

20 januari 2012 08:26

Jag är också en prematur mamma och jag blir riktigt ledsen över att se vad alla skriver. Att man skäms över att ha varit tvungen och bli snittat el skäms över att ha blivit sjuk.... men tjejer.. vad säger ni egentligen ? Att få barn är väl en gåva, att bli sjuk är inget man bestämmer över själv, det är bara olyckligt att det råkade bli så... Släpp all skuld och skam. Man är inte mer kvinna om man fött vaginalt el inte. El om man ammat el inte. Det spelar ingen roll. Ni är mammor och det räcker långt det ;)

Åsa Stenslökken

20 januari 2012 08:34

Jo dessa känslor känner jag allt för väl igen... men som du säger ingen dömmer oss prematurmammor, är ju inte vi själva som valt att det ska ske.

Va härligt föresten att höra att ni ökar maten hela tiden nu å att Denise är så nöjd:-)

Sandra

20 januari 2012 09:21

Så ska du absolut inte känna, tänk så att det är många kvinnor som inte ens kan bli med barn, dom får aldrig ens känna känslan som du får känna. Dom får aldrig känna sitt barn sparka i magen, dom får aldrig känna att dom är MAMMA.

Jag är själv född i vecka 30, absolut inte lika tidigt som din dotter, men för 21 år sedan var det väldigt tidigt och min mamma ville inte ta eller se på mig förens jag fick lämna sjukhuset, två månader senare. Du är otroligt stark som klarar av detta, som finns vid hennes sida varje dag!

Marica

20 januari 2012 09:49

Nu har jag inte några för tidigt födda barn, men jag kan känna exakt som du! Vad var de som gjorde att jag ej klarade av en vanlig vaginal förlossning! 2 snitt har jag gjort...
Kan känna mej mindre kvinnlig faktiskt vissa ggr :/
De känns som ungefär - vad är jag för kvinna som tagit 2 kejsarsnitt ! Kvinnor har fött barn sedan människan uppkom, men inte jag!! Kramar!

Mamsen

20 januari 2012 11:10

Jag tror att många föräldrar, även de som inte har prematurer, känner igen sig i dina känslor. Allt som händer runt ett barn, livet igenom, är sådant som föräldrarna funderar över. Var det mitt fel att det hände, kunde jag gjort något annorlunda, om jag bara hade eller inte hade osv. Som förälder dras man ofta med känslan att inte duga eller räcka till och man tittar på andra föräldrar som ser mycket mer lyckade ut än en själv. Allt sånt är ju naturligtvis bara dumheter i vårt hjärta men ändå så jobbigt! Du och Fredrik är de bästa och finaste som finns för Denise nu och för alltid!

Heidi

20 januari 2012 13:22

Någon sa till mig när jag va gravid att från å me den sekunden du sitter där me stickan i hand som visar att du e gravid, kommer du alltid att vara orolig å ha dåligt samvete. "Kan jag äta det här? Va händer om jag stressar för mycke? Jobbar jag för hårt? Lyfte jag för tungt?"

Jag hade en "normal" graviditet å förlossning. Födde vaginalt å även om jag trodde jag skulle dö så gick allt perfekt å efter mindre än fyra timmar va min lilla flicka ute. Underbart, säger dom flesta. Men...jag hann inte "njuta" av förlossningen, om du förstår va jag menar. Jag hade så förbannat ont å epiduralen hann inte verka så jag hann inte ens känna känslan av att sätta ett barn till världen, mer än smärtan. Jag vet att det kanske låter som ett "lyxproblem" i jämförelse, men det jag vill säga me det här e att jag tror att oavsett vad som händer, oavsett hur en förlossning går till, så finns det nog saker man hade velat ha annorlunda. Om inte när det gäller graviditet eller förlossning, så kanske nåt annat. Man kanske vill amma, men inte kan. Man kanske kan amma, men inte vill av olika anledningar å känner dåligt samvete för att man "borde". Å så vidare, å så vidare. Jag tror att man helt enkelt får lära sig att leva me sitt konstanta dåliga samvete å va lycklig över det man har. Sitt lilla barn. Du har Denise å hon älskar å kommer att älska dig hela livet, oavsett om du födde henne vaginalt efter 38 veckor eller genom snitt i v 23. Du bar trots allt henne tillräckligt länge för att ge henne så här stora chanser till liv. Styrkekramar!

Annika

20 januari 2012 13:47

Det är nog vanligt att man känner så, jag känner igen mig väldigt i det! har två barn, varav första kom 13 efter bf, också kom mitt andra 3 månader förtidigt.. och kände mig som världens sämsta mamma och anklagade mig själv för hon kom förtidigt. Tycker du är otroligt stark, och du verkar sköta om din dotter alldeles utmärkt! Detta SKA ni klara! Kram från oss

Aspiga Celine Naminah

22 januari 2012 09:10

Mmm... de dära känslorna är jättejobbiga. Jag kände likadant då vår jänta låg på prematuren för snart 10 år sedan. en de känslorna har i varje fall för mig klingat av lite för varje år som gått.

J

28 januari 2012 19:51

Du är inte ensam om de känslorna. Min dotter är 8 månader idag och jag går hos psykolog för att prata om de känslorna. Tror nog du kan ta emot den hjälp du kan få av psykolog när du är hemma igen, det känns väldigt bra... Och om man behöver så finns "lyckopiller" man kan ha under tiden tills att känns mer hanterbart. Jag har inte behövt det, men det har varit för att jag tog tag i problemet så fort det kändes ohanterbart och tog kontakt med psykolog direkt. Men det är klart, jag känner mig som en dålig kvinna som inte kunde bära mitt barn så som "alla andra kvinnor kan". Och jag är livrädd för att skaffa barn igen, även fast min önskan är att lillan ska få syskon någon gång i framtiden... Men den dagen, den sorgen (lyckan?).

Lena

3 augusti 2012 21:03

Min son föddes 2008 i v 32 efter fyra veckors hav.skapsförgiftning och sjukhusvistelse.Han var tillväxthämmad, 1500 g,men sen gick allt väldigt bra. Jag har faktiskt aldrig känrt mig som en dålig mamma för att jag inte kunde vara gravid full tid och bära och föda mitt barn som en "vanlig kvinna". När jag blev inlagd var läkatren väldigt tydlig och sa "det blir inga 40 veckor och det blir snitt". Kanske låter abrupt, men det var helt ok att få det att förhålla sig till. Alla graviditeter är olika och alla förlossningar. Min såg ut på ett visst sätt. Jag lärde mig snabbt att uppskatta sjukvården.
Nu är jag gravid med vårt andra barn. Bf den 19 aug. Den här grav har varit bra mycket mer oroande än den första. Specmödravård sen dag 1, tillväxtUL var tredje vecka. Trombyl. Blodtryckskontroller varje vecka. Veckorna mellan 15 - 26 var jobbiga. Varit beredd på att få barn sen då ungefär, "det är ju så det går till". Jobbigt när läkaren säger att jag med största sannolikhet kommer att bli sjuk igen, men att man försöker förhala det. Nu i v 38 vill jag bara att allt ska vara över. Planerar för en vaginal förlossning, men bryr mig inte om förlossningsbrev och dyl. Tänker att det löser sig, känner inte att jag måste ha kontroll över nåt jag inte varit med om. Det kan ju bli snitt, men det bestämmer ju inte jag utan perosnalen. Har fått träffa psykolog via MVC flera gånger och även telefonledes. Hon vill även att vi ses efter förlossningen. Att jag denna gång räknas som fullgången gör inte att jag känner mig som en bättre människa. En bra mamma kan man vara ändå.

Lisa

3 augusti 2012 22:39

Lycka till med allt!