Då var den här dagen slut! Måste säga att jag tycker att hon verkar lite piggare redan nu. Hon vaknar liksom till ibland, slänger huvet bakåt och griper tag i tuben och det ser ut som om hon fösöker slita ut den. Som att hon får lite panik för att hon sitter fast. Hon försöker lyfta på huvet och vrida på huvet. Goda tecken, men jobbigt för henne och jobbigt för mig att se henne så.. 

Har planer på att promenera till Strömpilen imorgon. Om jag hittar dit. Har ju GPS så jag borde ju hitta. Känner att jag skulle vilja gå i affärer. Bara titta mig omkring, kanske köpa nånting, kanske ta en kaffe.  Men samtidigt så har jag ju värsta bacillskräcken och är SKITRÄDD att jag ska bli smittad av den hemska influensan som härjar! Ja, vi får se hur Denise mår, och hur jag känner mig..  Nu när jag har varit hemma en sväng så börjar jag förstå vikten av att faktiskt slita sig från sjukhuset ibland. Känner verkligen att jag fick nya krafter och styrka bara av att åka hem en liten liten sväng. Det behövde jag. Annars kanske jag inte hade orkat det här.. Då kanske jag hade brytit ihop totalt och tappat allt hopp idag, men det gjorde jag inte. Jag känner mig hoppfull!

(här trivdes dom som fisken i vattnet på nyårsafton, far och dotter)

Glöden är inte lika stark, min kämpe är trött! Man känner det när man ska byta blöja på henne, när man ska vända henne, när man håller hennes lilla hand. Man ser det när man tittar i hennes ögon. Den lilla springan som är öppen. Hon har svårt att hålla kroppstemperaturen så jag har bäddat om henne med två tjocka extrafiltar så hon ska bli varm!

Hon har precis fått lite morfin och doktorn har justerat tuben som låg lite för långt ner. Hon har även fått "bakterie-ätande" omläggning på sin inflammerade hand.. 

Det enda jag kan göra är att vänta på att det ska vända.. Vänta på att få se henne sakta men säkert komma tillbaka. Få tillbaka den där glöden och livsgnistan som jag vet att hon har!

Jag försöker att vara som vanligt.. Har gått min dagliga promenad. Lite fortare och lite högre musik än vanligt, kändes skönt! Kollade blodtrycket också imorse och tog en PK prov.. Blodtrycket var lite knepigt 120/95.. hmm.. snart har jag väl 100/100 eller nåt..   Vad gör man när undertrycket är för högt, men övertrycket är för lågt?

Trots allt som händer så känns det helt okej. Jag har fötterna på jorden, och trots att jag är här helt ensam så känner jag mig inte ensam.. Jag är ju mest där uppe, hos Denise, och där finns alltid stöd och nån att prata med, och man kan alltid få svar om det är nånting man undrar eller oroar sig över! Visst, det går upp och ner. Jag var jätte ledsen imorse när jag kom upp. Det var jag till och med förberedd på, så jag sminkade mig inte! Men nu har jag gråtit färdigt för idag, och sminket är på sen några timmar tillbaka!

Lyssnade på en låt när jag var ute och gick.. En låt som jag ofta lyssnar på, men inte förrän nu har jag reflekterat över texten i refrängen! Fina ord!

I don´t need no one to tell me about heaven, I look at my daughter & I believe! 

Fick precis samtalet jag förväntat mig! Denise har blivit sämre inatt och orkar inte andas själv, så nu ligger hon i respirator igen! Jag får försöka se det som att det är bra för henne. Då slipper hon kämpa så hårt och kan vila istället. Men det kommer förmodligen kännas skitjobbigt att komma upp och höra respiratorns puffande och pipande, precis som förut..  Ett steg bakåt!

Hoppas att det bara blir några dagar. Jag vill ha tillbaka min pigga, vakna, ilskna lilla tjej som visar vad hon vill och säger ifrån när det blir fel.

Fortsätt kämpa lilla vän!!