Ja då ska man försöka sova inatt då.. Känner mig mest bara orolig, men jag hoppas på sömn! Tog mig en liten promenad i yrvädret för att skingra tankarna lite. Allt känns alltid bättre och lättare när jag anstränger mig fysiskt konstigt nog. Det är avledande på nåt vis! Mår jag skit så kan jag gå på gymmet och köra ett svettigt pass. Då glömmer jag allt!

Denise ligger så stilla i sin kuvös.. Armarna ligger slappt efter sidorna på henne och ögonen är halvöppna. Håller man hennes hand så rör hon lite svagt på fingrarna.. Men hon orkade iaf grina lite när vi bytte CPAP mössan och näsan.. Det får man väl ändå se som nåt positivt. 

Nu hoppas jag att hon repar sig snabbt, och att hon slipper respiratorn!! Men jag är hela tiden beredd på att hon kan behöva vila lite och ha respiratorn några dagar.. Det är lika bra att vara förberedd, så man inte blir chockad om det händer!

Nu ska jag SOVA!! Försöka iaf.. Imorgon: Blodprov, blodtryck på morgonen.. 
   

Framme hos min lilla plutt! Hon är sig inte lik för fem öre! Hon suger inte ens på nappen. Ligger bara och är slö och slapp. Jag är förvånad att hon fortfarande kan andas själv faktiskt. Att hon int ligger i resp. igen.. Nu ska hon få börja med antibiotika igen, för blod-odlingen visade att det var bassilusker som växte, och nu ska dom utrotas illa kvickt! Hoppas att antibiotikan biter snabbt, så jag får se henne så som jag har vant mig vid, igen..  

Hon har även en hand som är alldeles röd och svullen efter att det suttit en PVK där. Det är säkert obehagligt och gör nog lite ont, så vi får hoppas att det inte blir värre!

Älskade lilla knyte!  

Kvinnan som hatar att vänta men alltid kommer för tidigt! Sitter på tåget.. Tåget går 14.08 haha, typiskt mig.. Nu har jag helt plötsligt en till familjemedlem att oroa mig för.. Nu är mamma på sjukan också. Börjar nästan tro att någon lagt en förbannelse över oss! 

Jahapp.. Då va Denises CRP på 22 idag då. Så nu sitter jag här med ett stort orosmoln över mig! Tankarna snurrar och plötsligt känns det inte alls okej att vara hemma! Just nu känner jag bara: Hur ska man nånsin bli normal efter det här!? Hur det än går och vad som än händer så kommer jag ju en dag att återvända hit, flytta hem och börja leva igen. Jag kommer aldrig bli mig själv igen. Det här kommer att prägla mitt liv på ett eller annat sätt. Jag vet, och känner redan nu att jag har en massa rädslor.. Rädslor när det gäller min egen hälsa! Inbillar mig en massa saker och känner efter och blir rädd att jag ska bli jättesjuk och dö! Hur ska det då bli? Ska Fredrik ta hand om Denise helt själv då?? Men jag har ju trots allt varit väldigt väldigt sjuk, så det är väl inte så konstigt om man drabbas av nån slags dödsångest när man inte längre befinner sig innanför sjukhusets väggar! Här finns ingen som kontrollerar att allt är som det ska. Nu är det upp till mig att känna efter och höra av mig om jag känner att nånting är fel.. Jag måste försöka lita på mig själv nu.. Det bleknar väl och blir bättre med tiden... Hoppas jag!

Konstig känsla.. Det som kändes konstigast med att komma hem var att jag minns ALLT från de sista dagarna. Jag minns sista gången jag gick uppför backen mot huset och jag minns att jag varit på Apoteket och hämtat Levaxin. När jag kom fram till porten så minns jag hur jag låg precis där, på båren utanför ambulansen och vred mig i smärta! Väl uppe i lägenheten så ligger till och med anteckningsblocket kvar på vardagsrums bordet där jag skrivit små anteckningar under mina samtal med MVC, förlossningen och sjukvårdsrådgivningen.. Men nu när jag varit hemma en stund, sovit och vaknat... Då känns allt plötsligt som vanligt! Det känns som om allt det här hemska hände för flera år sen. Ja, det var nog bra att jag åkte hem, en stor del av bearbetningen..

Jag vill ALDRIG mer kliva upp! Har sovit sååå jäkla gott inatt! Hade glömt hur skön vår säng är och inser hur obekväma sängarna på sjukhuset är! Fredrik har precis åkt till jobbet och kaffet sprakar i kaffebryggaren i köket! Home Sweet Home ..