Det var en gång en 18 årig tjej. En till synes helt vanlig tjej som bodde i en tvåa, jobbade heltid på ett äldreboende och festade med kompisarna på helgerna. Det ingen visste var att den här tjejen kämpade. Hon kämpade för att ta sig upp på morgonen, hon stod i en halvtimme och försökte sminka över sin trötthet och sina stora röda fält i ansiktet varje morgon. Hon kämpade sig igenom varje arbetsdag för att sedan komma hem och slänga sig på soffan och sova tills det var dags att kliva upp och jobba igen. Hon talade inte om för någon hur oerhört trött hon var för hon trodde att det bara var ren lathet. Hon höll skenet uppe vecka efter vecka ända tills det inte gick längre. Smärtan i bröstet hade hon haft ett bra tag, men hon hävdade att det var ryggen för att inte oroa sina nära och kära. Men smärtan ökade och till slut gick det inte att stå på benen längre. Efter en hel natt sittandes i sin pojkväns säng ringde hon sin bror som fick komma och hjälpa henne att ta på sig skorna så att hon kunde stappla sig iväg till sin mamma och be henna om skjuts till sjukhuset. Efter många timmar, undersökningar och många misslyckade försök till blodprov så blev hon inlagd på barnavdelningen med svåra andningsproblem. Hennes mamma var med henne hela tiden och såg hur det bara blev värre och värre. Plötsligt kommer ett par sköterskor inrusande och babblar på sjukhusspråk som hon inte kan förstå. Dom påstår att hon måste flyttas till intensivvård GENAST! Tjejen tycker att det verkar onödigt eftersom hon egentligen vet att det bara är ryggproblem som orsakar detta, men hon lyssnar på 'dom som vet' och åker motvilligt ner till IVA liggandes i sin säng.

Här börjar hennes minne svikta. Mot smärtan får hon morfin, så hon blir luddig och sover mest hela tiden. Hon har blivit tillsagd att hon inte får kliva upp ur sängen och hon ser allvaret i blicken på modern och läkarna. 

Hon vill inte tro på att det verkligen är något allvarligt så hon fortsätter att intala sig själv att det är nåt som ligger fel i ryggen.

Hon vaknar till och ser familj och släkt stå inne i rummet. Bleka och allvarliga tittar dom på henne, och när dom pratar med henne så låter det som om dom pratar med någon som ska dö.. Nu börjar hon förstå att det här kanske ändå är något allvarligt. Varför skulle annars alla komma hit? Varför ser alla så ledsna ut?

Hon får reda på att hon har proppar i lungorna och att det enda man kan göra är att ligga stilla, få propplösande sprutor och vänta.. Vänta och se vad som händer.. Hon sover och sover. Varje gång hon vaknar ser hon moderns oroliga ögon, men hon somnar om.

Änglavakt! Det var vad läkarna och sköterskorna sa att hon hade haft när hon äntligen var på bättringsvägen och kunde förflyttas till en vanlig avdelning. Dom kunde inte förstå att hon hade överlevt..

Flickan fick träffa olika läkare och blev överöst med information och anvisningar om hur hon i framtiden måste leva sitt liv, eftersom dom nu har upptäckt att hon har en ovanlig sjukdom. SLE.

En kronisk sjukdom, livslång medicinering.. Det var för mycket att hantera på en gång, så flickan 'stängde av'. Hon orkade inte känna, orkade inte inse att det här skulle förändra hela hennes liv.

Hon fylldes av ilska. Alla som frågade hur hon mådde kunde dra åt helvete! Alla läkare och alla sköterskor kunde fara och flyga! Nu ville hon bara hem och leva sitt liv igen. Ett normalt liv som alla andra 18 åringar.

Men det skulle inte bli så. Nej, livet blev efter detta något helt annat än någon kunnat ana.

Destruktiv... Ja det är det rätta ordet. Flickan kunde inte acceptera sitt öde och började leva ett destruktivt liv. Fast besluten att bevisa att sjukdomen inte fanns så levde hon precis tvärtom alla direktiv hon fått.

Hon började dricka hejdlöst, missbruka droger och gjorde allt för att slippa känna och tänka.. Hennes levnadssätt gjorde henne bara ännu sjukare och sjukhuset blev snart ett andra hem. Cellgiftsbehandlingar, dropp, mediciner, umeåresor.. Hon ville ändå inte fatta..

Det här pågick i flera flera år och konsekvenserna av hennes leverne blev bara fler och fler, och värre och värre. Hon hade gett upp hoppet, och det hade säkert hennes familj också gjort. Men till slut så började hon sakta med säkert acceptera, förstå och inse.. Det krävdes hårt arbete för att ställa allt till rätta igen. Blod, svett och många tårar. Men nu, 8 år senare så lever hon ett normalt liv. Hon tar sina mediciner, går på sina läkarbesök. Hon är gift, jobbar och lever ett så normalt liv som möjligt. Hon glömmer inte bort att hon har en sjukdom, men hon har accepterat den och lärt sig att leva med den!

Sovmorgon börjar för mig bli en vana! Jag vet inte varför jag alltid känner att det är fel, för varför skulle man inte få sova till halv tio när man är ledig?

Sitter och tittar på 'Efter Tio' och det handlar om hemlöshet.. En kvinna sitter och berättar om livet som hemlös. Det verkar som att det är en helt annan sak att vara hemlös i en storstad som Sthlm, Gbg eller Malmö än att vara det i en mindre stad.

Urs, jag blir lite illa till mods, men kan ändå känna mig glad, nöjd och tacksam över att jag inte har ett sånt liv!

Är inne på min andra kaffe kopp och jag har fortfarande inte klätt på mig, men jag har ingenting på schemat förrän klockan sex ikväll heller, så jag kan nog sega på bäst fan jag vill :)