Home at last! Såååå skönt. Känner att illamåendet börjar komma mer och mer och mer..

Nu ska ja inte tillbringa så mycke tid vid datorn ikväll. Bara sitta här och mysa framför tvn med Mini & Fredrik.. och desperate housewifes :)

är äntligen klar och på väg! Trång bil, stora rumpor och dålig luft. Kan det bli bättre.. illamåendet sprider sig som en löpeld och känns snart i varenda kroppsdel.. ja det är ju inte precis ett drömläge att sitta så här i 20 mil direkt efter en cellgiftsbehandling. Men ibland har man inget val. längtar hem till mina älsklingar nu! hem till soffan och lilla mini som bara ska slicka en i näsan hela tiden, och fredrik som ligger hemma på soffan och är bak full. .

ligger i en säng där klockan är placerad mitt framför näsan. . Så helt ofrivilligt ser jag hela tiden den röda sekund visaren ticka i ögonvrån. men den har väl aldrig gått så där sakta förut? Tycker bara att den far runt runt utan att varken minut visaren eller tim visaren rör sig en enda millimeter. . märks det att jag är uttråkad eller? har nog ca en timmes liggande kvar och jag kan inte för mitt liv begripa varför ja inte somnar! armen börjar bli kall och stel, magen kurrar och rök suget börjar sätta in. . men en timme till får jag härda ut. . . i am super woman

ligger i den väl bekanta sjukhus sängen, i dom välbekanta lokalerna, med den gula välbekanta filten över benen. Dripp dropp dripp dropp. armen bränner och huvudet känns tungt. det tar lång tid, men kroppen är för orolig för att jag ska kunna somna. Som vanligt. när jag kom in till läkaren. . Nästan en timme för sent i vanlig ordning och hon tittade på mina provsvar såg jag en rynka träda fram i hennes panna. Hon tittar bekymrat på mig och frågar med sin myndiga läkar röst ... Hur mår du lisa? jag blir lite nervös och blir osäker på vad jag ska svara. Men hör mig själv säga. jo jag mår helt ok. proverna säger annat. . hade hon sett prov svaren innan ja kom hit så hade hon skjutit på behandlingen. . För det såg inte bra ut. men det var ett gräns fall. . Och eftersom jag åkt så långt så får jag mina cellgifter ändå. Så nu ligger jag här och funderar över livets stora frågor, men mest på hur jag kommer må efter den här omgången. . inget att oroa sig för. Det blir som det blir och jag får ta en dag i taget. Ibland en timme i taget. ska försöka vila mig lite nu. . Puss